Förra gången jag blev lika imponerad av en film var när jag såg Sicario och Bad Times at the El Royale.
Joker har en stämning och en stil som griper tag i dig och håller dig i ett järngrepp. Skrattet fastnar hela tiden i halsen eller kryper in under skinnet då du vet att Joker kommer att få stryk om han fortsätter skratta. Jokern skrattar då han känner sig rädd eller har ångest då han fick stryk som barn om han grät. Joaquin Phoenix är helt outstanding som Joker.
Han spelar inte Joker han är Joker. Inramningen är också helt fantastisk, med ett Gotham som påminner om New York på 80-talet. I detta mörker av arbetslöshet och depression försöker Joker att försörja sig och göra livet drägligt för sin mor och sig själv.
Själva händelseförloppet är intressant på så sätt att vi vet inte om det vi ser är verkligheten eller Jokers egen inre verklighet. Det som vi trott är verkligheten visar sig vara Jokerns drömvärld. Det finns klara paralleller mellan dagens samhälle och det samhälle som Joker lever i . I Teorin är politiker och privata näringslivet snälla som lamm och föder den naiva allmänheten fulla med lögner medan de i realiteten, bara stoppa mer och mer pengar i sitt eget bankfack. Fotot och regin är strålande.Todd Philips som gjort trilogin Baksmällan är en mästare på att göra tvistade komedier med en mörk baksida.
Birollerna är perfekt castade. Speciellt hans mor är ytterst underhållande . Men till syvende och sist så är filmen helt och hållet Joaquin Phoenix . Han dansar sig igenom filmen. Hans ångest går genom bioduken vid ett flertal tillfällen. Hans porträtt av Joker är knivskarpt, fenomenalt, gripande och ruggigt underhållande. Jag håller tummarna att han får en Oscar som bästa manliga skådespelare. Det är även intressant att Robert de Niro som har en av de bärande birollerna nu bara är en språngbräda för Joaquin Phoenix saltomortaler. För 30 år sedan hade De Niro fått rollen som Joker och Sir Laurence Olivier hade spelat programledaren.
